Jennie Silfverhjelm, 41, är på blixtvisit i Stockholm eftersom hon egentligen är mitt uppe i att filma SVT-serien ”Lea” i Vilnius. Hon skrattar åt att hon knappt vet vilken stad hon är i, att rollen gör att hon just nu ser ”för jävlig” ut i håret, och att hennes närmaste medspelare för tillfället råkar vara en hund.
Det är med andra ord ett tvärt kast från den piffiga och vänligt korrekta ”ömma modern” i ”Karl-Bertil Jonssons julafton” som precis blivit långfilm. Ett initiativ hon är medveten om inte kommer att älskas av alla. Det handlar ju trots allt om en nationalskatt och en jultradition, vilket brukar vara känslig mark.
– Animationen har ju något av helig gloria över sig, så jag tror absolut att vår film kan bli en vattendelare, där vissa tycker att vi skenavrättat ”Karl-Bertil Jonssons julafton”, medan andra tycker att vi har förvaltat det väl.
– Vi har gjort en film som är större än sagan. Samtidigt som manuset är impregnerat i ursprungstemat – att ta från de rika och ge till de fattiga. Så budskapet har vi inte slarvat bort, utan det finns där.
Men när det gäller den ”ömma modern” finns det inte jättemycket att gå på i originalet?
– Nej, hon har typ två repliker. Per Åhlin och Tage Danielsson har liksom glömt bort henne ibland. Så när Tyko har utbrott, så ser man hur hon sitter i bakgrunden och ser ut som en tyst gapande guldfisk.
– Men Hannes (Holm som regisserat) hade hittat en röst åt henne som var rolig. Så jag kände en enorm frihet när jag tog mig an arbetet med den ”ömma modern” Marianne som dessutom har fått ett namn i vår film.
Är hon rentav inte lite 40-talsraffig i filmen? Älskar franska, och kramar Tyko extra hårt någon gång.
– Jag har nog mest velat göra henne mänsklig. Till exempel är de nyrika, och att åka till Antibes i Frankrike, och hur man framställs utåt är viktigt för henne. Jag tror att hon är jättestolt över Tyko och älskar honom.
”Jag har närt en kommunist vid min barm” heter det i sagan. Men ditt namn Silfverhjelm andas ju verkligen finrum. Hur adlig är du?
– Ha, ha. Inte särskilt. Men det låter tjusigt.
– Min farfar, som gick bort här i våras, var uppvuxen på Fågelbro (herrgård). Men min mamma och pappa var aldrig gifta, så om du undrar om jag står med i adelskalendern så är svaret nej.
Din farfar Pelle Silfverhjelm var känd konstnär?
– Ja konstnär och illustratör. Jag var med honom när han dog. Han fick dö hemma. Det var bra för honom.
– Men han var gammal. Det var inget trauma.
Fast sådana händelser kan ju kännas ändå? Om inte för att man märker hur livet bara forsar vidare.
– Ja, jag tänkte ändå på historiens vingslag, och på hans farfar som ägde Fågelbro under förra sekelskiftet. För några år sen (2012) gjorde jag en liten pjäs på Lejonkulan som hette ”Flicka i frack”, där vi hade vänt på rollerna så att jag spelade Siri von Essen som konfronterade August Strindberg med hans egna ord. Den var baserad på en bok av Lena Einhorn och handlar om August Strindbergs och Siri von Essens smutsiga skilsmässa som pågår under sex år, och där barnen bor ute på Fågelbro hos min farfars farfar som är god man åt August Strindberg och Siri von Essens barn.
– När jag läser den här boken, så befinner jag mig själv i en separation från min sons far. Det var hisnande hur konsten kan vävas ihop med ens egna liv på det sättet.
– August Strindberg tar släden ut till Värmdö för att hämta hem sina barn, och där utspelar sig en scen, en dispyt, mellan min farfars farfar och August Strindberg. Jag står på scen och spelar Siri von Essen vars barn min farfars farfar var god man åt. Där kan jag bli ödmjuk gentemot historien. Men annars är jag rätt osentimental vad gäller tiden och döden faktiskt.
Apropå familj. Hur brukar dina jular se ut? Har de någon Karl-Bertil-faktor?
– Under min barndom, då jag fortfarande ingick i en kärnfamilj var det stora jular. Alla var ganska utpumpade efteråt. Jag är själv är inte så förtjust i julen, och det kanske hänger ihop med att det blir en lojalitetskonflikt när man är skilsmässobarn och hela tiden måste välja.
– Men när jag har barn hemma på jularna, då är det julafton med tomte och hela köret. Men vi brukar annars ha ganska alternativa jular där jag firar med familj och vänner. Vi brukar äta skaldjur, så jag är inte så julorienterad.
Ni kör bonusfamiljpusslet med varannan jul?
– Precis. Sen sonen var 1,5 år, och nu är han 11. I år har jag inte barn, så jag har inte bestämt än, och jag har jobbat så fruktansvärt mycket det här året. På ett år har jag gjort ”Karl-Bertil Jonssons julafton”, fyra Beck-filmer, och håller precis på att avsluta en tv-serie för SVT med sex avsnitt. Jag vet inte hur många filmdagar jag är uppe i faktiskt.
– Jag kom på mig själv med att vakna i Vilnius, och tro att jag var hemma i Stockholm. Det är roligt. Men jag är lite trött nu.
Du är tjänstledig från Dramaten. Jag inser ju att du har haft fullt upp på annat håll, men det är inte alla som tar tjänstledigt ändå…
– Jag har mer eller mindre arbetat där sen jag gick ut Scenskolan. Under sju, åtta år så spelade jag jättemycket. Stora roller på stora scen. Det var tungt med mycket ansvar. Jag kände att jag behövde ta en paus.
– Det handlar om att hitta tillbaka till en lust, och inte göra saker på rutin, utan påminna sig om varför man valde det här från början. Så det var ett väldigt medvetet val. Nu är det längesen jag var där, och det har hänt mycket med scenkonsten generellt under den tiden.
– Först var det Metoo med ett dåligt ledarskap och en teaterchef som fick avgå. Sen har det varit covid. Jag tror att Dramaten är inne i en väldigt dynamisk process nu efter det som har hänt, och det ska bli spännande att komma tillbaka dit.
När blir det?
– Jag vet inte.
Vad har du för relation till Dramaten? Det är ju en rätt laddad plats?
– Ja, men jag kan också tycka att man överladdar det där huset. Så fort det händer något i skådespelarvärlden, så är det Dramaten som får klä skott för det. Sen är det ett hus som varit påverkat av frustrationen under covid: Att inte få gå till premiär när man är där för att spela inför publik.
– Men det är ju där jag började spela, och det är en enormt viktigt plats för mig.
Du har tidigare beskrivit det som att du kunnat ”spela på killarnas planhalva”. Jag fick intrycket att du varit den stabila kvinnan som lite fått agera stötdämpare runt de besvärliga männen. Är det så?
– Så har det nog varit. Men mer som att man antas vara någon som kan stå pall för saker.
– Jag tror att jag är ganska primal, oavsett om det är en privat relation eller en yrkesmässig. Känner jag att något är fel eller att jag inte håller med, så säger jag det. Jag är inte så konflikträdd, och är tydlig med vad jag vill. Det kan vara en trygghet för andra, men säkert också provocerande.
– Det låter ju som att jag har fått stå och jobba med alla jobbiga manliga skådespelare. Det är inte riktigt det. Men jag tycker att vissa saker inte går att kompromissa med, och att man ska veta var ens egna gränser går. Det har jag nog i mig av någon anledning.
Har du alltid mått bra på jobbet?
– Ja. Men det har funnits perioder då jag jobbat för mycket. Det har också haft med barn att göra: Att inte kunna lägga och inte kunna hämta, för att man repar eller spelar. Ibland har det känts som en för stor uppoffring.
Du hade velat vara mer närvarande som mamma?
– Ja.
Hur löser du det med sonen nu när du till exempel jobbar utomlands i Vilnius?
– Han åker över med barnvakt, och min mamma hjälper också till mycket. Sen försöker jag åka hem så ofta jag kan. Men nu är det bara en och en halv vecka kvar. Sen ska jag bara vara ledig, och börja jobba igen först i mitten av februari.
Vad händer då?
– Då är det fyra nya Beck-filmer. Det är jätteroligt.
Jag vet få svenska skådespelare med din bredd. Du går från Karl-Bertil till Beck. Men kan lika gärna göra en mer ovanlig roll i ”Aniara”.
– Tack! Jag blir väldigt glad över att höra det. Tidigare kunde jag se en tendens att jag blev uppringd när det behövdes någon som kunde komma in i ett rum och be alla dra åt helvete. Men jag vill vara en karaktärsskådespelare, och då är det ett jobb bara att välja rätt roller, men också våga tacka nej.
Är det svårt?
– Jag har ju ingen agent. Jag jobbade på Skandiabankens aktiehandel för hundra år sen, och är ganska road av att förhandla. Numera har jag någon som gör just det. Men de som vill arbeta med mig tar ju kontakt med mig direkt. Jag vet inte om det är ett medvetet val. Men jag vill vara min egen dräng. Men också en kameleont. Jag får ofta höra från folk att de känner igen mig, men inte kan placera mig. Det är ett gott tecken tycker jag.
Det här är Jennie Silfverhjelm
Ålder: 41 år.
Bor: Lägenhet på Södermalm.
Familj: 11-årig son.
Bakgrund: Scenskolan, och därefter skådespelare på Dramaten. Filmdebuterade i Wallander 2006, och har gjort en mängd roller sen dess. Guldbaggenominerad för sin biroll i komedin ”All inclusive” 2018. Spelar sen 2018 gruppchefen Alex i de nya ”Beck”-filmerna.
Aktuell: Som den ”ömma modern” Marianne i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”. Börjar att spela in nya ”Beck”-filmer nästa år, och kommer 2022 även att synas i SVT-serien ”Lea”.
LÄS MER: Kjell Bergqvists sorg – vännen Sven Wollter dog efter inspelningen
LÄS MER: Därför har grannen i ”Beck” sin stödkrage
LÄS MER: Premium Nya ”Karl-Bertil” är högkvalitativt familjemys